Historiskt sett har traumatiska upplevelser och stressfaktorer i barndomen förbisetts som predisponerande faktorer för utvecklingen av flera kroniska smärtor och psykiatriska störningar, inklusive fibromyalgi, irritabel tarm, sömnlöshet, depression, ångest, posttraumatiskt stressyndrom och kroniskt trötthetssyndrom. Situationen förändras dock i takt med att forskning visar ett signifikant samband mellan barndomstrauma och vuxenhälsa.
Det centrala nervsystemet utvecklas snabbt under barndomen och är betingat att reagera på olika stimuli och stressfaktorer som man stöter på i livet. När en mängd olika miljöstimuli uppstår skapas nya vägar mellan hjärnceller som svar på varje stimulus. Till exempel skapar en behaglig upplevelse, såsom en kram från en förälder eller en godisbit, vägar som lär hjärnan att reagera behagligt på dessa stimuli. På liknande sätt kommer en skrämmande upplevelse att skapa och utöva vägar som reagerar med rädsla. Denna process att skapa nya vägar som svar på stimuli kallas neuroplasticitet. När vi åldras minskar neuroplasticiteten, vilket innebär att det är svårare att utveckla nya vägar och justera hjärnans reaktioner på stimuli. Barn har en tydlig fördel genom att ha en hög grad av neuroplasticitet. Detta belyser dock också vikten av att ge betydande stimulans till den utvecklande hjärnan för att säkerställa utvecklingen av positiva vägar.
I närvaro av ett starkt stödsystem och normala, kortsiktiga stressfaktorer aktiveras och buffras ett barns stressreaktioner på lämpligt sätt genom stödjande relationer. På detta sätt utvecklas positiva vägar i hjärnan och tränar nervsystemet att reagera lämpligt på normala livsstressfaktorer. När hjärnan konfronteras med olika stressfaktorer byggs en hälsosam motståndskraft upp så att alltmer stressiga omständigheter kan upplevas med normala biologiska reaktioner.
I avsaknad av stödjande relationer eller i närvaro av extrema och/eller långvariga stressfaktorer aktiveras stressreaktionen på ett olämpligt sätt och kan negativt påverka hjärnans och den neurologiska utvecklingen. När hjärnregioner som är ansvariga för rädsla, ångest och impulsiva reaktioner aktiveras utvecklas nervvägar som gynnar dessa hjärnregioner. Därefter kan hjärnregioner som är ansvariga för resonemang, planering och beteendekontroll sakna adekvata vägar, vilket leder till en benägenhet för negativa känslor som rädsla, ångest, panikattacker och depression.
Den mänskliga reaktionen på stress utlöser en kaskad av händelser som påverkar hjärnan, det neurologiska systemet och olika endokrina körtlar och hormoner, vilket förklarar dess breda inverkan på hälsan. Stressresponsen börjar när neuroner upplever stressfaktorer eller miljöstimuli, översätter stimuli till meddelanden och skickar dem längs olika vägar i hjärnan för tolkning och respons. Under dessa aktiviteter aktiveras produktionen av hjärnkemikalier som kallas neurotransmittorer. Neurotransmittorer skickar meddelanden till andra regioner i hjärnan och andra organ. Dessa kemikalier kommunicerar med binjurarna (en del av det endokrina systemet), som sedan producerar hormoner som kortisol och adrenalin (adrenalin). Dessa hormoner är ansvariga för den traditionella “kamp eller flykt”-reaktionen på traumatiska eller farliga stressfaktorer. Även om dessa är användbara om vi behöver undvika en boll eller en bilolycka, kan kronisk aktivering av dessa hormoner försvaga immunförsvarets, tarmens, energisystemens och smärtuppfattningens hälsa, vilket bidrar till olika hälsoproblem, såsom irritabel tarm, kroniskt trötthetssyndrom och fibromyalgi. När stressresponsen är överaktiv under barndomen blir den överaktiv och har svårt att upprätthålla balans i vuxen ålder. När stressresponsen är överaktiv under barndomen blir den hyperaktiv och har svårt att upprätthålla balansen i vuxen ålder.
Enligt National Child Traumatic Stress Network är de vanligaste traumatiska stressfaktorerna som drabbar barn olyckor, fysiskt trauma, misshandel, vanvård och exponering för våld i hemmet och samhället. Andra påverkande stressfaktorer inkluderar dödsfall av en familjemedlem, skilsmässa, drog- eller alkoholmissbruk och naturkatastrofer. När dessa traumatiska stressfaktorer uppstår under barndomen försätter de det neurologiska systemet och stressreaktionssystemet i att producera överdrivna reaktioner på normala stimuli. Fibromyalgi och irritabel tarm är två exempel på överaktiva neurologiska reaktioner. Normala stimuli, såsom vind som blåser över ansiktet eller kläder som skaver mot huden, kan orsaka smärtsamma förnimmelser hos personer med fibromyalgi, vilket illustrerar en överdriven smärtreaktion. Normala stressfaktorer som får det neurologiska systemet att olämpligt stimulera tarmmusklerna, vilket leder till alternerande spastisk förstoppning och diarré, är ett klassiskt tecken på irritabel tarm. Reaktionen på smärta är också förhöjd hos personer med irritabel tarm, vilket orsakar buksmärtor.
De specifika orsakerna till tillstånd i samband med kronisk smärta och trötthet, såsom fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom, är för närvarande okända; Nästan två decenniers forskning har dock starkt pekat på stressfaktorer i tidig barndom som betydande riskfaktorer för uppkomsten av dessa tillstånd. Även om inte alla barn som utsätts för traumatiska stressfaktorer kommer att uppleva emotionella och fysiska hälsoproblem, visar forskning att barn som utsätts för traumatiska händelser eller långvariga stressfaktorer löper 2,7 gånger större risk att uppleva funktionella somatiska tillstånd (funktionellt försvagande tillstånd för vilka en orsak inte kan fastställas), såsom fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, kronisk smärta, irritabel tarm och andra. Dessutom förekommer dessa tillstånd ofta samtidigt med psykiatriska tillstånd som ångest och depression. Åldern då traumat eller stressen upplevs, dess varaktighet och till och med typen av trauma verkar inte förändra denna alarmerande statistik.
Med tanke på den ökande förekomsten av funktionella somatiska tillstånd, emotionella och psykiatriska problem är det viktigt att beakta inverkan av barndomsupplevelser på utvecklingen av dessa tillstånd. Att uppehålla sig vid tidigare trauman hjälper inte alltid till att upprätthålla hälsa och läkning och kan vara kontraproduktivt. Att förstå deras inflytande på hälsan hjälper dock till att korrekt identifiera svårupptäckta hälsotillstånd, såsom fibromyalgi. Det är också viktigt att förstå syftet med att skydda framtida generationer från de försvagande effekterna av barndomstrauman och stressfaktorer. Slutligen fungerar det som ett bra exempel på framgången med en funktionell medicinsk metod.
